Tack 2011 välkommen 2013

Gott nytt år! Må det bli ett underbart år för oss alla!

Kramar

Val

Vi väljer i mångt och mycket våra egna liv, vem vi lever med bland annat. jag har valt den här mannen och vi väljer fortfarande varandra. Vi tuffar på, och gör framsteg varje dag. Och det gör gott i hjärtat. Vår lilla flicka är värd att vi kämpar och jag hoppas vi lyckas!

Kram

Han har landat

Kusinen är här,4400 g och 55 lång! Välkommen lilla Olle!

Kusin på ingång

Min bror med sambo är på förlossningen! Åh vad spännande, snart är han här lilla Olle, och jag blir faster.

Kram

Svag

Det har varit en tuff vecka. Vi har en kris, punkt slut. Så som någon kommenterade att då man får barn förväntas man älska varandra mer och innerligare, känna en stark känsla av gemenskap och samhörighet. För mej började problemet redan då jag var gravid, då jag verkligen behövde och trängtade efter ömhet, närhet, samvaro, en delad längtan efter detta underbara lilla barn som vi nu har.

Men inte en enda gång fick jag en längtansfull klapp på magen, en puss på den eller ett uttryck av att han längtade lika mycket som jag. När jag frågade fick jag till svar att det är svårt att dela det jag känner eftersom det ju är så påtagligt för mej med sparkar och annat som ger sig fysiska uttryck. Och inte för honom. Men hello liksom, vi har delat längtan innan graviditeten, resan dit var ju inte helt spikrak om man säger.
Så redan där började det för mej. Och så tänker man: det blir bättre när hon är född. Och visst det har blivit bättre men vårt fokus ligger såklart på Lillan och innerligheten har uteblivit. Känslan av treenighet. Den längtar jag efter, att känna mej älskad.

Det känner jag inte, och kanske kan vi hitta tillbaka, kanske inte.
Det finns en kärlek någonstans, men jag vet fan inte hur jag ska hitta den igen.


Kram

Tungt

Det är natten och jag kan inte sova. Lillan snusar bredvid och lillans pappa där nere. Tankarna far runt runt och jag är så trött. Hur ska detta sluta?

Familjerådgivning

Igår var det dax att traska iväg till familjerådgivningen. Vi fick börja med att beskriva problemen utifrån hur han respektive jag såg på dom. Det var bra, min sambo som aldrig brukar prata känslor eller är någon känslomänniska( det är jag!!!) fick ur sej saker som jag aldrig hört förut eller tänkt på att han uppfattat på det viset.

Vi fick berätta om hur vi såg på våra roller som mamma/pappa/sambo/arbetstagare/vän, hur den fördelningen ser ut idag men hur vi önskade att den skulle se ut i framtiden.

Mitt problem, eller som jag ser på saken är att jag saknar den här innerliga värmen, kärleken, beröringen och intimiteten i vår relation. Både psykiskt och fysiskt. Det har han aldrig fått lära sej tror jag. Hans föräldrar har aldrig kramats eller på andra sätt visat fysisk närhet mot varandra under hans uppväxt. Inte som han har sett i alla fall. Och det är svårt att börja lära sig sånt om det inte varit en naturlig del i barndomen.

Jäkligt tragiskt är det i alla fall.

Jag fick sagt det som jag går och bär på, att jag förtjänar att vara närmast hans själ och hjärta, och att jag inte känner mej älskad. Fruktansvärt jobbigt men nödvändigt.

Lillans framsteg blir fler och fler för varje dag. Nu kan hon:

-Dra sig upp till sittande med lite hjälp
- Blåsa salivbubbor
- Dra upp benen under sig när hon ligger på mage
- Äta upp nästan hela handen
-Smaka på sina fötter
-Sitta med stöd

Det går rasande fort och jag försöker njuta av varje dag så mycket jag kan. Inte helt lätt när jag inte mår 100 själv, men underbar är hon den lilla heffaklumpen på hela 7600 gram.

Kramar på er

Tack fina ni

Tack !! Som vanligt får man kloka ord från kloka kvinnor här! Jag tar ett steg i taget nu, det har varit jobbigt att ha dessa tankar och känslor när man borde vara lyckligast i världen. Men det börjar vända och jag och sambon ska på familje rådgivning nästa vecka så det hoppas jag kan ge oss lite verktyg.

Önskar er en härlig lördag !
Kram