Svag

Det har varit en tuff vecka. Vi har en kris, punkt slut. Så som någon kommenterade att då man får barn förväntas man älska varandra mer och innerligare, känna en stark känsla av gemenskap och samhörighet. För mej började problemet redan då jag var gravid, då jag verkligen behövde och trängtade efter ömhet, närhet, samvaro, en delad längtan efter detta underbara lilla barn som vi nu har.

Men inte en enda gång fick jag en längtansfull klapp på magen, en puss på den eller ett uttryck av att han längtade lika mycket som jag. När jag frågade fick jag till svar att det är svårt att dela det jag känner eftersom det ju är så påtagligt för mej med sparkar och annat som ger sig fysiska uttryck. Och inte för honom. Men hello liksom, vi har delat längtan innan graviditeten, resan dit var ju inte helt spikrak om man säger.
Så redan där började det för mej. Och så tänker man: det blir bättre när hon är född. Och visst det har blivit bättre men vårt fokus ligger såklart på Lillan och innerligheten har uteblivit. Känslan av treenighet. Den längtar jag efter, att känna mej älskad.

Det känner jag inte, och kanske kan vi hitta tillbaka, kanske inte.
Det finns en kärlek någonstans, men jag vet fan inte hur jag ska hitta den igen.


Kram