Familjerådgivning

Igår var det dax att traska iväg till familjerådgivningen. Vi fick börja med att beskriva problemen utifrån hur han respektive jag såg på dom. Det var bra, min sambo som aldrig brukar prata känslor eller är någon känslomänniska( det är jag!!!) fick ur sej saker som jag aldrig hört förut eller tänkt på att han uppfattat på det viset.

Vi fick berätta om hur vi såg på våra roller som mamma/pappa/sambo/arbetstagare/vän, hur den fördelningen ser ut idag men hur vi önskade att den skulle se ut i framtiden.

Mitt problem, eller som jag ser på saken är att jag saknar den här innerliga värmen, kärleken, beröringen och intimiteten i vår relation. Både psykiskt och fysiskt. Det har han aldrig fått lära sej tror jag. Hans föräldrar har aldrig kramats eller på andra sätt visat fysisk närhet mot varandra under hans uppväxt. Inte som han har sett i alla fall. Och det är svårt att börja lära sig sånt om det inte varit en naturlig del i barndomen.

Jäkligt tragiskt är det i alla fall.

Jag fick sagt det som jag går och bär på, att jag förtjänar att vara närmast hans själ och hjärta, och att jag inte känner mej älskad. Fruktansvärt jobbigt men nödvändigt.

Lillans framsteg blir fler och fler för varje dag. Nu kan hon:

-Dra sig upp till sittande med lite hjälp
- Blåsa salivbubbor
- Dra upp benen under sig när hon ligger på mage
- Äta upp nästan hela handen
-Smaka på sina fötter
-Sitta med stöd

Det går rasande fort och jag försöker njuta av varje dag så mycket jag kan. Inte helt lätt när jag inte mår 100 själv, men underbar är hon den lilla heffaklumpen på hela 7600 gram.

Kramar på er