Förlossningsberättelse

Det här är historien om hur vår dotter kom till världen, den är lång men hoppas du orkar läsa hela. Det blev inte som jag ville eller hade tänkt mej , men det viktiga är att hon kom ut frisk och stark:))!

Onsdagen den 27 juli gick vattnet. Jag ringde min sambo och sade att han nog fick vända cykeln och trampa hemåt igen. Vi åt lite frukost och ringde sen koordinatornumret vi fått, där man sade att jag skulle åka in till Östra sjukhuset för att kolla så att det verkligen var fostervattenavgång. Därinne kopplades en Ctg-kurva som skulle se till att Underverket mådde bra, vilket hon gjorde:) Både torsdag och fredag fick vi åka in och göra samma kurva, och efter 3 dygn fick vi slutligen en tid för igångsättning  på lördagen den 30 juli. Men natten till lördagen hade jag börjat få rejäla värkar som ökade i intensitet och som kom ganska tätt, så jag ringde in till förlossningen som välkomnade oss till Mölndals sjukhus.Väl därinne så avtog värkarna, typiskt nog men jag blev inskriven eftersom jag ändå skulle sättas igång dagen efter. Vi fick ett rum och jag som inte hade sovit något vidare sen onsdagen fick lite piller att vila på innan det skulle vara dags på lördag morgon. Sambon skickade jag hem för ett par timmars sömn.
Sov väl några timmar i alla fall och klockan 10 på morgonen blev jag undersökt och blev grymt besviken då jag endast var öppen 1/2 cm. En liten stund senare fick jag prostanglandin-gele som man placerar bakom livmodertappen för att den skall mjukna mer och utplånas helt. Efter 5 timmar var det dax för en ny koll, och jag var då öppen 2 cm... suck och stön liksom. Livmodertappen var iofs borta men det gick långsmat så man beslutade att jag skulle få värkstimulerande dropp med 20 ml/timme. Av detta började jag så smått känna lite mer och mer, och dom drog på droppet till 40 ml/timme och nu mina vänner kan jag berätta att lustgasen och jag blev kompisar på allvar. Min ljuvliga Barnmorska Ida hjälpte mej att fokusera på andningen mellan värkarna och den kvinnan blev snabbt min idol i lustgasens härliga töcken. Ja, hon blev hjältinna senare också kan jag säga:).
Vid 22 tiden på kvällen ( enligt Förlossningsjournalen, jag har minnesluckor vad det gäller tiden) ökade man på Syntocinin-droppet ytterligare, och nu blev värkarna snabbt oerhört kraftiga och smärtsamma, de kom med ca 1 1/2 minuts mellanrum och varade i ca 50 sekunder, så det var inte mycket vila emellan. Vid det här laget bad jag om att få EDA, och underbara Ida ringde efter narkosläkaren som kom efter bara 10 minuter, men han blev tvungen att bege sig iväg rätt snabbt till akuten för något brådskande... Men efter en halvtimme var han tillbaks och jag fick min bedövning som fungerade skitbra tyckte jag, den tog bort toppen på värken men trycket nedåt fanns kvar.

Här tänkte jag att; nu jääääklar ska här födas barn!! Det kraftiga trycket samt värkkurvan sade ju mig att det hände grejer, och därför var besvikelsen grymt stor när jag återigen blev undersökt vid 2-tiden på natten och jag bara var öppen ynka 5 cm...

Man stängde av droppet för att kolla hur mycket egna värkar jag hade... och det visade sig att det hade jag inte mycket av. Ytterligare 4 timmar senare, ny undersökning, samma 5 cm.. Då bröt jag ihop fullständigt.

Hade då varit på förlossningen i över 30 timmar och varit så inställd på att jag ville och skulle föda fram mitt barn, det hade gjort ONT, ONT, men jag hade hela tiden tänkt att; Fine, gör ONT så länge det går framåt, så länge jag har ont kommer jag ett steg närmare mitt barn, en värk närmare min flicka!
Men efter alla turer med dropp och EDA och helsickestimmar, så sa min kropp ifrån och jag liksom bara rasade ihop inne på toaletten. Jag bara skrek och grät och var helt uppgiven. Ska tillägga att Lillan mådde ypperligt under hela denna tiden:) Såklart, hon ville ju stanna kvar ett tag till!

En timma senare fick jag prata med akutteamets kirurg, och hon tog snabbt ett beslut om akut kejsarsnitt. Klockan 0900, gick jag med skakiga ben in i operationssalen, fick en NY bedövning, Spinal denna gång eftersom den nya narkosläkaren inte ville fylla på min redan befintliga EDA av nån anledning...
Ska nämna att jag var toknöjd med att jag skulle snittas, kände att äntligen skulle jag få lön för mödan och vi skulle få träffa den lilla fisen som gömt sig i magen:)

Min sambo, stackars honom var oxå han helt slut och var inte lika euforisk över att det skulle bli kejsarsnitt som jag men..

Klockan 09 38 Söndagen den 31 Juli 2011 föds hon. Jag hör att underbara Ida säger; nu kommer hon, och så ser jag ett litet knyte som liksom lyfts över mitt huvud, sen hör jag ett litet gnyende, en liten stund senare ett kraftigt skrik, och jag har blivit mamma, min sambo pappa.

Hon väger 3860 gram och mäter 52 cm, är frisk och stark och helt perfekt.

Vi fick stanna på BB i 6 dygn eftersom jag hade ont efteråt och amningen inte kom igång ordentligt. Och jag kan helt ärligt säga att så väl omhändertagen, och kärleksfullt omvårdad tror jag inte att jag nånsin kommer bli igen.

Men det är en annan historia.
Kram