Första inlägget

Hej!

Anna heter jag, är just fyllda 40 och jag bor i en liten ort i södra Sverige. Jag och min sambo S har sedan ca 1 1/2 år försökt bli gravida utan resutat. Idag är tredje dagen för mig på vår första IVF-behandling, jag använder Puregon och sen blir det Orgalutran, och lite smått och gott.

Längtan efter barn har alltid funnits någonstans inom mig, men först när jag träffade S föll alla bitar på plats och vi började försöka i mars 2009.
Jag som vart gravid vid 2 tidigare tillfällen hade ALDRIG kunnat tro att det här skulle bli ett problem, men ack vad man bedrog sig:)).

Mensen kom punktligt och fint vareviga månad och jag började misströsta. Gjorde en fertilitetsutredning i april 2010. Inga fel på någon av oss, kunde man hitta.

Så det blev till att traska iväg till Ivf-kliniken, där vi bestämde oss för, som doktorn sa: maximera våra chanser, du är ju trots allt 40 snart, Anna?...

 JO TACK lilla fabbro doktorn, jag VET hur gammal jag är, säger du det en gång till så kör jag ner ultraljudsstaven i halsen på dej:) Ungefär så kändes det då i juni, nu har vi landat i detta beslut och nu känns det okej faktiskt. Jag menar det är ju den sista chansen nu och blir det inget med IVF, så får man väl ta det sen.
Sista chansen, tänker du då? Ja, det är så det känns, kroppen säger kanske nej, trots att hjärnan säger: snälla!!!
Jag vet att många som är över 40 faktiskt blir gravida på både naturlig väg, men oxå via IVF, så det är klart att hoppet finns, men jag inbillar mej om jag behåller den inställningen om att det kanske är försent, så blir jag inte lika förtvivlad om det inte skulle fungera..

SÅ.

Här sitter jag nu med huvudvärk, och ömmande äggstockar och skriver av mig dagens skörd av tankar.
Min sambo har INTE lika stort behov av att prata om det här som jag och ingen jag känner har gått igenom nåt liknande, så jag känner mig ganska ensam ibland.
SKÖNT att skriva av sig, att läsa andras bloggar om liknande ämnen och bara få ventilera sig, eller vad tycker du?

På fredag e det dax för UL nr 1, och måndag den 20 för nr 2. Eventuellt ÄP den 24 september.

Hur ont gör det egentligen?? Vill veta hur just du upplevde detta, eller du som oxå har det framför dig, vad du tänker!
Känner mig förväntansfull och skrajsen på samma gång. svårt detta.

Kan bli så ledsen och arg varför det inte kan vara enkelt, bara att skaffa liksom, som de flesta verkar tro.

Nä, nu blir det att ta tag i dagens tvätt.
Hej hopp så länge!

Kram

Anna