Ny dag

Vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, de värmer ska ni veta:) Har sovit dåligt, kastat mig av och an, och börjat känna av en smygande förkylning, som börjar sätta sig i halsen.
Nä, igår var verkligen inte en bra dag, jag bara grät och var helt förkrossad, trodde inte att jag skulle reagera så starkt eftersom det var första försöket, men det där minuset var mer smärtsamt än jag kunde ana.
Jag är duktig på att lägga det här på mig själv, jag är trots allt 40, och jag är medveten om att chanserna inte är så stora, men får man dessutom höra det varje gång man pratar med sin läkare så blir man jävligt sänkt så småningom. Då blir jag ARG för att jag inte träffade S förrän sent i livet, på alla som pratar om sina barn, på folk som frågar om jag har barn, för att jag helt enkelt aldrig har kunnat föreställa mig ett liv utan barn, ett biologiskt barn alltså. Det känns fortfarande helt jävla galet sjukt fel om vi inte skulle få det. Det är så det känns.

Så tack för det här forumet, för att man får spy av sig lite ilska och frustration, och för att jag vet att vi är många som varje dag funderar på att ligga kvar hela dagen i sängen, istället för att gå upp.
För att jag vet att jag inte är ensam.
För nån gång borde det gå, eller hur??? Faaan ta den som bestämmer annars.

Har INTE fått min mens ännu, men alla symptom är som bortblåsta,så den dyker väl upp snart vill jag tro.

Fan ta vaggisarna oxå, som lurar skiten ur en...
Usch.
Kram.